Sedan i onsdags så befinner jag mig på andra breddgrader, därför har det varit lite si så där med uppdateringen.

Förutom att jag har haft hedersuppdraget att vara hund och fågelvakt så skriver jag som en galning på min uppsats. Det börjar bli lite stressigt, ventileringen är den sista maj och jag har ännu inte fått något godkännande av min handledare.

Förutom uppsatsstress så har jag haft det riktigt mysigt, jag har passat på att umgås med en bekant som flyttat från Stockholm, hon har en son på tre år så vi har varit ute en hel del. I fredags fick jag dessutom besök från Stockholm så då fick jag chansen att leka lite guide.

Nej, nu skall jag återgå till uppsatsen!

Ursäkta stavfel, taskig grammatik och annat. Klockan är mycket, och vid sidan av detta så hinner jag aldrig vänja mig vid alla femtioelva tangentbord jag flyttar mellan. Fokusera på att jag skriver i välmening ;)

Youtube är en riktig guldgruva för oss som älskar brittiska komediserier men inte kollar på tillräckligt mycket TV för att rättfärdiga köpet av ett BBC kanalpaket. Till mina tidigare favoriter hör "My family", "My hero", "After you've Gone" och "Green Wing". Min senaste hang up är en panelshow kallad "Celebrity Juice":

I skrivande stund så känner jag mig lite sentimental, jag har idag markerat det oföränderliga slutet på en era och officiellt lämnat det förflutna bakom mig. Egentligen har jag gjort något ytters odramatiskt, jag raderade  min gamla metroblogg. Så jag hedrar nu bloggen med en tyst minut och säger "hej då". Egentligen har jag ingen aning om varför jag inte raderade den för två år sedan, när jag faktiskt slutade blogga där. Jag är nog en rätt sentimental person!

Jag klottrade i photoshop i stället för på papper. I övrigt så har jag ett svullet öga, rinnande näsa och ömmande hals. I några veckor så så har jag dragit på en envis förkylning, jag har känt mig seg och febrig till och från men nu verkar den (äntligen) ha brutit ut ordentligt. Första steget mot att bli bättre är ju att sjukna in först.

Jag har under mitt arbete med min magisteruppsats kommit till en rad självinsikter gällande mitt eget bloggande och vad bloggandet fyllt för behov. jag tänkte dela med mig av några få av dessa insikter, lite kort.

Idag när jag inte längre bloggar i samma utsträckning som jag tidigare gjort så känner jag faktiskt en saknad, på sätt och vis så känner jag mig som att jag krympt. Under en period så bloggade jag med tretusen unika läsare varje månad, detta innebar en mängt kontakter, människor som höll med mig och stärkte mitt självförtroende eller som ifrågasatte mig och tvingade mig att debattera, försvara mig, utveckla mina resonemang eller se det hela i andra perspektiv. Bloggandet utmanade mig, fyllde mig med intryck och fick mig att känna mig som att jag växte. När jag sedan slutade så upplevder jag det som att jag blivit ”dummare”, mitt tålamod inför andras åsikter började snabbt att svikta. Jag märker hur min förmåga att debattera även börjar trubbas av. För att inte tala om att min förmåga att formulera mig i skrift försämrades i en rasande fart efter att jag slutat blogga och lika så min allmänbildning. Jag kände mig under en lång tid sämre manad till att ta mig för projekt, jag läser inte lika många böcker då ingen i min omgivning är intresserad (läs: har tid) av att diskutera dem med mig (i någon större utsträckning), inte heller håller jag mig lika insatt i nyheter eller politiska frågor. Ibland känst det nästan som att en del av mig saknas.

När jag sedan bestämde mig för att börja blogga igen så var det som att återkomma till en annan värld, den sajt jag tidigare bloggat på (metrobloggen) hade nu annan regim och plattformen tedde sig helt annorlunda, de flesta av mina tidigare medbloggare hade flytt där ifrån och var nu spridda över en rad andra bloggportaler med nya bloggadresser. Bloggarnas utseenden hade även förändrats och var och var annan bloggare sysselsatte sig med bloggdesign, ”så här designar du din blogg”, ”här hittar du billiga bloggdesigner” och så vidare. Jag upplevde det även som att det var mycket viktigare att ”nischa sig” snarare än att skriva om det som intresserar skribenten för stunden. Det verkade även finnas en hets att vara framgångsrik som bloggare, något jag inte upplevt innan. Som att det var en tävling, vem skriver flest inlägg, får flest kommentarer etcetera. I stort så upplevde jag det som att bloggandet gått från att vara något som gör för sig själv till att vara något man gör för att ”imponera” på andra. Det var en ny värld som låg framför mig med andra villkor och jag tänkte att det kanske kan ta mig tid att lära känna den på nytt.

 

När jag sedan läste igenom det jag själv skrivit så skrämde det mig även lite, tänk att jag låtit en blogg bli till en så stor del utav mig själv. Att något som jag flera gånger avfärdat varit så viktigt för mig. Människor vars ansikten eller hela namn är för mig obekant har lämnat en slag saknad.

 

Jag har tänkt mig att det som händer på webben skall ha ett mindre värde på något sätt, att det fysiska är det ”riktiga”, att det är ”IRL” som alla möjligheter finns och att det är där man formas och utvecklas. Antagligen är det anonymiteten som ger mig denna uppfattning, är man anonym så skall det finnas en distans, anonymitet har fått stå som en slags motsats till djup. Detta är en åsikt jag inte längre ser som korrekt. Helt klart har mitt bloggande varit mycket viktigt för mig, så pass viktigt att jag kan känna mig vilsen utan det.

Efter en google sökning på ”bloggar, Sverige” så kom jag till hemsidan ”mjukvara.se”, den 20 januari 2010 så hade man där publicerat ett inlägg som berörde antalet bloggar i Sverige. Högst upp till vänster på detta inlägg hade man postat en bild av en insändare:

Denna bild fick mig att fundera över vad det var som fick mig att börja blogga och sedan fortsätta.

Jag skulle strax fylla sjutton år och jag kände mig kväst och förminskad, som att ingen tog det jag sa på allvar eller i alla fall bedömde mina åsikter som mindre värda. Jag var frustrerad och kände mig missförstådd. Allt jag ville var att någon skulle lyssna på mig, höra mina argument och sedan argumentera med mig – inte avfärda mig som en barnunge som talade om saker som jag inte förstod. Allternativ jämnåriga som menade att man bara försökte ”tjäna vuxenpoäng” och inte alls intresserade sig för några debatter. Jag upplevde det som att jag befann mig i en svartvit värld där saker kunde vara alltingen rätt eller fel, och jag vantrivdes för i min värld existerade en enorm gråzon och rätt eller fel var högst relativa företeelser.

Efter en google sökning på ”bloggar, Sverige” så kom jag till hemsidan ”mjukvara.se”, den 20 januari 2010 så hade man där publicerat ett inlägg som berörde antalet bloggar i Sverige. Högst upp till vänster på detta inlägg hade man postat en bild av en insändare, som löd: Lyckliga människor behöver inte blogga.

Detta fick mig att fundera över vad det var som fick mig att börja blogga och sedan fortsätta.

Jag skulle strax fylla sjutton år och jag kände mig kväst och förminskad, som att ingen tog det jag sa på allvar eller i alla fall bedömde mina åsikter som mindre värda. Jag var frustrerad och kände mig missförstådd. Allt jag ville var att någon skulle lyssna på mig, höra mina argument och sedan argumentera med mig – inte avfärda mig som en barnunge som talade om saker som jag inte förstod. Allternativ jämnåriga som menade att jag bara försökte ”tjäna vuxenpoäng” och inte alls intresserade sig för några debatter. Jag upplevde det som att jag befann mig i en svartvit värld där saker kunde vara alltingen rätt eller fel, och jag vantrivdes för i min värld existerade en enorm gråzon och rätt eller fel var högst relativa företeelser. Jag befann mig i en homogen bubbla där jag uppenbarligen inte passade in. Jag behövde bli förlöst och känna mig lyssnad på men också, och kanske framför allt, utmanad.

Det är många som avfärdar bloggande som navelskådande och menar att bloggandet leder dess brukare in i en spiral präglad av narcissism. Man pelar även på att majoriteten av bloggarna idag inte intresserar sig för något "nyttigt" utan istället skriver dagböcker online.

Jag tror att anledningen till att många idag mår så dåligt är för att de inte lär känna sig själva, vi är så besatta av att göra nytta och räcka till att vi ibland glömmer bort att göra saker för oss själva. För mig finns det inget negativ i att (till en viss gräns) intressera sig för sig själv och det vardagliga.

I mina intervjuer och mailkonversationer med bloggare så är det just intresset för det vardagliga som lyser igenom, vi är intresserade av att se hur andra lever sina liv och få andras perspektiv på liv och levande. Jag skulle säga att detta visst är till nytta!

Många av de berättelser jag tagit del av har även speglat ett tänkande om en sorts livsresa: jaget "före" och "efter" bloggen. Jag menar att detta är ett ämne som vi helt klart behöver driva, seriös, forskning kring för att tillfullo förstå det. Men i grund och botten skall vi aldrig glömma att behov ligger i grunden för allt vi gör, om våra göranden inte fyller en funktion så är det ytterst osannolikt att vi skulle ta oss för att utföra dem. Alltså kan bloggande inte vara meningslöst - vad man en bloggar om så fyller detta ett behov för skribentet, annars slutar denne att blogga.

 

Ibland kan det vara svårt att hinna med att laga mat, här är några vegetariska nödlösningar. Dessa funkar även bra när man skall bjuda en "köttätande" bekant på en enkel måltid. Enligt mina erfarenheter så har jag fått intrycket att köttätere kan vara lite kräsna när det gäller vegetariskt, då är det bra om maten ser bekant ut - eller att det inte är allt för uppenbart att köttet fattas ;)

Vi är idag medvetna om att många människor bloggar, vi har till och med statestik över vad det bloggas om och vilket kön som är mest dominant i bloggvärlden. Just nu skriver jag på en D-uppsats (magisteruppstas) med fokus bloggandets betydelse för sina brukare. Som vanligt med uppsatsarbete så betyder det att man får läsa och ta del av en hel del intressanta tester. Jag tänkte nu tipsa om en, som ni kan läsa på nätet - helt gratis!